Ralf Törngren-prismottagaren Andreas Reipsar drivs av nyfikenhet, att hjälpa andra och möta människor. Studieåren tillägnade han sin ämnesförening Kemistklubben och Åbo Akademis Studentkår, medan hans arbetsliv kretsar kring hållbarhetsfrågor.
Hösten 2014 flyttade då 19-åriga Andreas Reipsar (f. 1995) drygt 400 km från hemstaden Jakobstad till studieorten Åbo. Att det blev just Åbo Akademi och fakulteten för naturvetenskaper och teknik beskriver han som slumpartat, men rätt val i slutändan.
– Lotten föll på kemi- och processteknik vid Åbo Akademi, men jag kunde lika väl ha börjat studera ekonomi eller samhällsvetenskaper, konstaterar Reipsar, idag utexaminerad diplomingenjör.
Reipsar kände sig genast hemmastadd i Åbo, som enligt honom andas sann studiestad. Studerande välkomnas överallt, samtidigt som de förs samman i särskilda kvarter. Service anpassas för målgruppens plånbok och underhållningsmöjligheterna är många.
– Mitt så gott som omedelbara engagemang i ämnesföreningen Kemistklubben bidrog också till att Åbo kändes som hemma snarare än en tillfällig studieort. Här fann jag ett sammanhang och en gemensam vilja att stå upp för vårt läroämne och vår fakultet, säger Reipsar.
Öppenhet hans motto
“Den vänliga knuffen och en rejäl dos nyfikenhet ledde till några av de bästa åren i mitt liv.”
Kemistklubben gav Reipsar samhörighet, glädje och underhållning, och under kandidatstudierna i kemi- och processteknik antog han både utskotts- och styrelseposter. Efter drygt tre års engagemang inom den egna ämnesföreningen värvade en kompis honom till Åbo Akademis Studentkår.
– Jag hade egentligen för avsikt att börja dra mig tillbaka från föreningslivet och satsa helhjärtat på att slutföra mina studier, men min kompis uppmuntrade mig att ta en annan väg. Den vänliga knuffen och en rejäl dos nyfikenhet ledde till några av de bästa åren i mitt liv. Studentkårstiden medförde ny kunskap om intressebevakning, tvärvetenskapligt samarbete och ovärderliga möten med nya människor, säger Reipsar.
Mycket av Reipsars studerandeengagemang bottnar i en vilja att lära sig nytt och hjälpa andra, såsom han själv upplever sig ha blivit hjälpt av sin ämnesförening och studentkåren. Från studielivet tar han bland annat med sig att öppenhet föder nya möjligheter, att hårt arbete belönas och att det mesta går att lösa genom samarbete.
Imponerad dekan nominerade
Våren 2020 fick Andreas Reipsar vetskap om att han hade nominerats till och beviljats Ralf Törngren-priset. Nomineringen gjordes av dekan Patrik Henelius vid fakulteten för naturvetenskaper och teknik, som imponerades av Reipsars studerandeförenings- och kårengagemang, men också studieprestationer och betydelsefulla arbete för Åbo Akademi. Reipsars fleråriga medlemskap i fakultetsrådet inom fakulteten för naturvetenskaper och teknik lyftes fram, och han beskrevs som en värdefull ambassadör för sitt läroämne och universitet. Dekan Helenius menade också att Reipsar är den studerande som har gjort störst intryck på honom under hela hans tid vid Åbo Akademi.
– Det kändes overkligt att just jag tilldelades priset, när det finns så många andra som också skulle vara förtjänta av det. Jag blev och är fortfarande idag ödmjukt tacksam, säger Reipsar.
Prissumman på 6 000 euro möjliggjorde att Reipsar kunde betala av en del av sitt studielån, som i sin tur har möjliggjort flera års oavlönat studerandeförenings- och kårengagemang. En del av pengarna har han också sparat för en framtida fotbollsresa, då omständigheterna tillåter.
Dörrar på glänt
“Jag är tacksam över att ha många alternativa vägar att gå och mål att uppnå.”
Andreas Reipsar utexaminerades från Åbo Akademi hösten 2020 och jobbar idag för ingenjörs- och designföretaget AFRY, som konsult i teamet för cellulosa- och papperslösningar.
– Jag drivs av miljöfrågor och är glad över att så konkret få arbeta för en bättre värld, nu i form av frågor kring utsläppsrening. I framtiden vill jag driva eget, men min företagsidé behöver ännu mogna, konstaterar Reipsar.
Reipsar utesluter heller inte att återvända till Åbo Akademi i framtiden. Under arbetet med sitt diplomarbete kring lyocellfibrer fattade han stort tycke för forskningsprocessen.
– Jag har ingen brådska varken att starta företag eller doktorera, utan tiden får utvisa när det är läge att satsa på någonting nytt. Jag är tacksam över att ha många alternativa vägar att gå och mål att uppnå. Om jag fortsätter att vara öppen för olika möjligheter, oavsett om det handlar om jobb, forskning eller bostadsort, är jag säker på att det blir bra i slutändan, avslutar Reipsar.